Allt började en ljuvlig sensommarkväll nere i parken, då himlen var klarblå och molnfri och värmen försiktigt försvann och gjorde natten klar för ankomst.
Hon satt ensam under ett träd och lade koftan runt axlarna och tryckte benen under sig för att inte frysa. Hon tittade ut över den stora parken där bandet precis hade avslutat sin spelning och packade ihop sina saker och hon mindes allt med klarhet. När hon tidigare på dagen hade förberett allting och längtade så till kvällen kunde hon inte ana hur allt skulle sluta.
Hon hade suttit under trädet en stund utan att direkt märka hur människorna där borta drog sig undan med alla sina saker, hon kände dock ensamheten krypa upp på hennes ben.
Ännu hade inga tårar trillat ner för kinderna och inte ens under stunden då hennes liv abrupt förändrades kunde tårarna komma fram hur hon en försökte. Det enda hon hade tänkt var att hon skulle vara stark, inte visa hur hon egentligen mådde.
Hon förstod inte hur allt kunde ske, allt hände så snabbt men hon vet ändå hur marken trycktes bort under hennes fötter och hur himlen kom krypande mot henne och nästan kvävde hennes andning. Hon som hade vart så rar, varför hände det henne?
Hon undrade om det var någon som hade sett allt men inte ville förmå sig att hjälpa henne.
Om bara någon liten själ hade kikat över axeln under kvällens festlighet kunde det hemska stoppats i tid, men det var väl ingen som vågade.
Ensam tog hon sig upp till verkligheten och hon insåg snabbt att hennes liv nu inte kunde fortsätta som det gjort en gång tidigare. Att bara på några få minuter kunde någons liv förändras utan att någon märkte det. Solen hade för länge sen försvunnit medan hennes tankar rullade omkring i huvudet och märkena på hennes kropp sakta markerat kvällens händelse.
Hon tog sig sakta upp på benen, borstade bort det värsta av jord och gräs och kollade sig omkring. Hon letade efter sina tillhörigheter så som mobil och nycklar. Tankarna flöt omkring i huvudet, hon visste inte vart hon skulle ta vägen eller om hon skulle ringa till polisen.
Skulle polisen tro på henne? Troligtvis inte så hon gick med sakta steg nerför gatan och in i staden.
Där var det helt folktomt och tyst. Hon gick omkring utan att veta vart hon skulle.
Hon hade ont. Det värkte både inombords och på hennes kropp. Benen hade skrapsår, handlederna var täckta av torkat blod och runt halsen var hon öm.
Syntes det verkligen på henne vad som hade hänt tidigare på kvällen? Mörkret började sakta försvinna och ju mer klockan blev desto ljusare blev morgonen.
Till slut insåg hon att inget skulle bli ogjort genom att bara promenera utan hon måste ta sig hem och söka hjälp. Hon måste berätta vad hon vart med om för någon.
Nu kunde hon inte hålla tårarna borta, dom rann längs hennes kinder och ner för halsen så kragen på blusen blev lite fuktig.
Det tog en liten stund innan hon kunde lokalisera vart hon befann sig och kunde veta åt vilket håll hon skulle gå för att komma hem. Stegen var tunga.
-
Efter ett tag kom hon fram till sin lägenhet och fick fumla fram sina nycklar så dörren kunde öppnas. Hon steg in i hallen och sjönk ner på golvet där hon blev liggandes några timmar utan att röra sig. Hon orkade ingenting. Fortfarande snurrade tankarna i hennes huvud och nu var frågan vem hon skulle berätta för. Hon ville inte att alla skulle veta vad hon råkat ut för men vem kunde hon lita på?
Morgonen hade sedan länge försvunnit och övergått i eftermiddag och hon låg fortfarande orörd på golvet i hallen, med kläderna på. Hon hörde svagt i bakgrunden hur telefonen ringde länge men hon kunde inte röra sig en millimeter. Varje rörelse tog emot och hon tappade kraften att resa sig.
Telefonen slutade att ringa men efter någon minut ringde det i hennes mobil istället och den låg precis bredvid henne så hon kämpade upp handen och tryckte på luren.
Hon svarade med ett försiktig
- Hallå, det är Felicia.
I andra änden talade en pigg och glad kvinna som undrade hur hon mådde och varför hon hade försvunnit så tidigt på kvällen innan.
Hon hörde direkt vem det var i luren men förmådde sig inte att berätta vad som hänt trots att det var hennes bästa vän, Klara som ringde. Hon ville så gärna berätta men vågade inte för hon var rädd för vad Klara skulle tycka om henne. Hon funderade en lång stund och svalde, sedan sa hon
- Snälla kom hit
När hon lagt på luren bestämde hon sig för att sätta sig upp, hon kunde ju inte ligga kvar på golvet när Klara skulle komma, hon måste försöka vara stark inför sin vän.
Hon hade suttit upp i några minuter när det knackade på dörren. Vännen bodde i grannhuset och var därför ganska snabb med att komma.
Felicia öppnade dörren.
Där ute i trapphuset stod en kvinna med stort leende, men det stora leendet varande inte länge för när hon såg sin vän blev hon orolig. Hon frågade vad som hade hänt och steg sen in i hallen.
Skulle Felicia nu våga berätta vad hon vart med om?
Hon gick in i vardagsrummet och Klara följde snabbt efter. Båda satte sig samtidigt i den stora soffan hon nyligen hade köpt av sin faster. Klara lade handen på hennes knä samtidigt som hon flyttade sig närmare i soffan.
Det tog en stund innan hon öppnade munnen och berättade tyst:
- Jag har blivit våldtagen!
Vännen ställde sig upp och gick bort till fönstret.
- Va?! Vad säger du? Vem har våldtagit dig? Frågade hon.
Felicia svarade inte så Klara gick tillbaka till soffan och kramade om henne hårt.
Då brast det för henne och tårarna rann återigen men denna gången ner på Klaras axel.
- Jag vet inte vad han heter, men han spelade i bandet igår, svarade hon.
- Basisten som du gick iväg med? frågade vännen.
- Ja, svarade hon och skämdes. Jag ångrar att jag gick med det kräket men jag tyckte han var så gullig.
Felicia berättade till slut allt för Klara som satt tyst och lyssnade men man såg i hennes ögon hur hatet mot basisten växte ju mer Felicia avslöjade om kvällen. Klara hade vart hennes bästa vän sedan dom hade gått på högstadiet och nu var dom båda 21 år och skulle inom kort börja andra terminen på högskolan där dom båda pluggade till men ändå oroades hon över vad Klara skulle tycka om henne efter detta.
Dock förklarade Klara att inget av det som hade hänt var Felicias fel och att hon absolut inte skulle ta på sig skulden, det lugnade Felicia en aning.
Hon satt ensam under ett träd och lade koftan runt axlarna och tryckte benen under sig för att inte frysa. Hon tittade ut över den stora parken där bandet precis hade avslutat sin spelning och packade ihop sina saker och hon mindes allt med klarhet. När hon tidigare på dagen hade förberett allting och längtade så till kvällen kunde hon inte ana hur allt skulle sluta.
Hon hade suttit under trädet en stund utan att direkt märka hur människorna där borta drog sig undan med alla sina saker, hon kände dock ensamheten krypa upp på hennes ben.
Ännu hade inga tårar trillat ner för kinderna och inte ens under stunden då hennes liv abrupt förändrades kunde tårarna komma fram hur hon en försökte. Det enda hon hade tänkt var att hon skulle vara stark, inte visa hur hon egentligen mådde.
Hon förstod inte hur allt kunde ske, allt hände så snabbt men hon vet ändå hur marken trycktes bort under hennes fötter och hur himlen kom krypande mot henne och nästan kvävde hennes andning. Hon som hade vart så rar, varför hände det henne?
Hon undrade om det var någon som hade sett allt men inte ville förmå sig att hjälpa henne.
Om bara någon liten själ hade kikat över axeln under kvällens festlighet kunde det hemska stoppats i tid, men det var väl ingen som vågade.
Ensam tog hon sig upp till verkligheten och hon insåg snabbt att hennes liv nu inte kunde fortsätta som det gjort en gång tidigare. Att bara på några få minuter kunde någons liv förändras utan att någon märkte det. Solen hade för länge sen försvunnit medan hennes tankar rullade omkring i huvudet och märkena på hennes kropp sakta markerat kvällens händelse.
Hon tog sig sakta upp på benen, borstade bort det värsta av jord och gräs och kollade sig omkring. Hon letade efter sina tillhörigheter så som mobil och nycklar. Tankarna flöt omkring i huvudet, hon visste inte vart hon skulle ta vägen eller om hon skulle ringa till polisen.
Skulle polisen tro på henne? Troligtvis inte så hon gick med sakta steg nerför gatan och in i staden.
Där var det helt folktomt och tyst. Hon gick omkring utan att veta vart hon skulle.
Hon hade ont. Det värkte både inombords och på hennes kropp. Benen hade skrapsår, handlederna var täckta av torkat blod och runt halsen var hon öm.
Syntes det verkligen på henne vad som hade hänt tidigare på kvällen? Mörkret började sakta försvinna och ju mer klockan blev desto ljusare blev morgonen.
Till slut insåg hon att inget skulle bli ogjort genom att bara promenera utan hon måste ta sig hem och söka hjälp. Hon måste berätta vad hon vart med om för någon.
Nu kunde hon inte hålla tårarna borta, dom rann längs hennes kinder och ner för halsen så kragen på blusen blev lite fuktig.
Det tog en liten stund innan hon kunde lokalisera vart hon befann sig och kunde veta åt vilket håll hon skulle gå för att komma hem. Stegen var tunga.
-
Efter ett tag kom hon fram till sin lägenhet och fick fumla fram sina nycklar så dörren kunde öppnas. Hon steg in i hallen och sjönk ner på golvet där hon blev liggandes några timmar utan att röra sig. Hon orkade ingenting. Fortfarande snurrade tankarna i hennes huvud och nu var frågan vem hon skulle berätta för. Hon ville inte att alla skulle veta vad hon råkat ut för men vem kunde hon lita på?
Morgonen hade sedan länge försvunnit och övergått i eftermiddag och hon låg fortfarande orörd på golvet i hallen, med kläderna på. Hon hörde svagt i bakgrunden hur telefonen ringde länge men hon kunde inte röra sig en millimeter. Varje rörelse tog emot och hon tappade kraften att resa sig.
Telefonen slutade att ringa men efter någon minut ringde det i hennes mobil istället och den låg precis bredvid henne så hon kämpade upp handen och tryckte på luren.
Hon svarade med ett försiktig
- Hallå, det är Felicia.
I andra änden talade en pigg och glad kvinna som undrade hur hon mådde och varför hon hade försvunnit så tidigt på kvällen innan.
Hon hörde direkt vem det var i luren men förmådde sig inte att berätta vad som hänt trots att det var hennes bästa vän, Klara som ringde. Hon ville så gärna berätta men vågade inte för hon var rädd för vad Klara skulle tycka om henne. Hon funderade en lång stund och svalde, sedan sa hon
- Snälla kom hit
När hon lagt på luren bestämde hon sig för att sätta sig upp, hon kunde ju inte ligga kvar på golvet när Klara skulle komma, hon måste försöka vara stark inför sin vän.
Hon hade suttit upp i några minuter när det knackade på dörren. Vännen bodde i grannhuset och var därför ganska snabb med att komma.
Felicia öppnade dörren.
Där ute i trapphuset stod en kvinna med stort leende, men det stora leendet varande inte länge för när hon såg sin vän blev hon orolig. Hon frågade vad som hade hänt och steg sen in i hallen.
Skulle Felicia nu våga berätta vad hon vart med om?
Hon gick in i vardagsrummet och Klara följde snabbt efter. Båda satte sig samtidigt i den stora soffan hon nyligen hade köpt av sin faster. Klara lade handen på hennes knä samtidigt som hon flyttade sig närmare i soffan.
Det tog en stund innan hon öppnade munnen och berättade tyst:
- Jag har blivit våldtagen!
Vännen ställde sig upp och gick bort till fönstret.
- Va?! Vad säger du? Vem har våldtagit dig? Frågade hon.
Felicia svarade inte så Klara gick tillbaka till soffan och kramade om henne hårt.
Då brast det för henne och tårarna rann återigen men denna gången ner på Klaras axel.
- Jag vet inte vad han heter, men han spelade i bandet igår, svarade hon.
- Basisten som du gick iväg med? frågade vännen.
- Ja, svarade hon och skämdes. Jag ångrar att jag gick med det kräket men jag tyckte han var så gullig.
Felicia berättade till slut allt för Klara som satt tyst och lyssnade men man såg i hennes ögon hur hatet mot basisten växte ju mer Felicia avslöjade om kvällen. Klara hade vart hennes bästa vän sedan dom hade gått på högstadiet och nu var dom båda 21 år och skulle inom kort börja andra terminen på högskolan där dom båda pluggade till men ändå oroades hon över vad Klara skulle tycka om henne efter detta.
Dock förklarade Klara att inget av det som hade hänt var Felicias fel och att hon absolut inte skulle ta på sig skulden, det lugnade Felicia en aning.