Mötet var inte positivt - återigen är jag arbetslös!

Mötet igår blev inte så positivt som jag hade hoppats på, oron som fanns innan fanns av en anledning. Vet ni varför? Jo för att när chefen hade lämnat mig igen rann tårarna på mina kinder och jag satt utan jobb - igen!
Två veckor kvar till min provanställning löper ut och jag får återigen inte uppleva en tillsvidareanställning! Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Jag är så besviken och jag är så ledsen!
Samtidigt som jag inte känner någonting. Jag älskar mitt arbete, jag trivdes så himla bra med sättet att arbete på - åka runt till kunder och städa hos folk. Jag trivdes så bra med min chef och min kollega - jag hade så roligt. Jag mådde så bra. Men nu blir det inte så längre. Jag kommer inte få uppleva det där igen! För den 14 mars jobbar jag min sista dag. 

 

Chefen valde att gå i personlig konkurs eller behålla mig så jag förstår verkligen hennes beslut - då hon inte hade råd att ha mig kvar. Men ändå är jag ledsen! Jag erbjöd mig att gå ner i lön bara för att jag älskar jobbet så mycket men inte ens det fungerade. Jag är inte arg på min chef - jag har förståelse och är glad att hon faktiskt hade en ordentligt orsak till uppsägning till skillnad från chefen på förra företaget. 

Det är inte meningen att jag skall få ha en trygghet på ett företag, det är inte meningen att jag skall få en tillsvidareanställning, det är inte meningen att jag skall få jobba med människor jag trivs med. 
Jag har gett upp nu. Jag är glad att jag har min Jimmy, min familj både i Falkenberg och på Öland och jag är tacksam över mina fina vänner som gör att jag står ut. Ett arbete är inte allt egentligen, men detta arbete var det första jag någonsin älskat och mått bra på! Det sårar!