.. och så sade den STOPP!

Foten alltså. Jävla fothelvete. Åkte till jobbet och allt var bra till en början men allt eftesom ett par timmar gick ju mer ont fick jag. Märkte att foten började säga ifrån och jag märkte att den inte klarade belastningen riktigt ännu. Det gör svinont just nu. 
Har inte belastat den på samma sätt under dessa veckor, har inte gått så mkt, men gick en liten promenad i torsdags runt kvarteret på 20-30 minuter och märkte efteråt att det bultade och gjorde mer ont.
Hoppas det skulle vara bara just då, men ju mer jag belastar den ju mer ont gör det. 
Hade ett långt samtal med chefen om det + en annan sak och just nu känns det både skönt och jobbigt på samma gång. Väntar på läkare igen och har bett om att bli uppkollad ordentligt nu.
Ringde VC och sa som det var, att jag inte hade förtroende för förra läkaren, att det strultas massa med smärtlindring och sjukintyg, att det var två olika utlåtande efter röntgen där en säger att jag har skada och där en säger att ingenting syns. 
När jag frågade läkaren varför jag då har ont och inte kan stödja på foten svarade hon att hon inte visste men det skulle gå över med tabletter. Det gjorde det ju tydligen inte. Vill ha annan läkare och bli uppkollad ordentligt nu, de måste göra nåt ju. 

Efter samtalet med chefen har jag kommit till insikt med saker och ting rörande mig själv och mitt liv som är både bra och viktigt. Bättre sent än aldrig och jag är tacksam över att chefen finns och vägleder och hjälper på sitt sätt.
Dock är det som hon säger, arbetet sitter hos mig och det är jag som måste kämpa, vilket jag skall göra nu!
Jag skall ta tag i det som felar en gång för alla.