Nu har jag en sån där deppsvacka igen! Fan, kan det inte ta slut någon gång? Jag var så otroligt glad igår, helt salig, helt lycklig men idag är det bara mörkt. Vad fan beror det på?
Jag vill känna mig behövd, vill känna att jag är bra som jag är, att jag klarar mycket! Att jag är duktig.
Känner mig behövd när telefonen ringer och jag frågan om jag vill jobba på dagiset, det är fan det bästa!
Men jag önskar så att någon kunde ringa och erbjuda mig ett heltidsjobb så jag slapp sitta här och vänta på att telefonjävlen skall ringa!
Idag har jag inget jobb, hur kommer det se ut imorgon? Nästa vecka? Jag vill ha som de flesta, ett schema så jag vet att dagarna är uppbokade, att jag har något att gå till varje dag, att jag inte behöva känna ångest och oro över att telefonen inte ringer! Men jag får inte tycka synd om mig, jag får inte trycka ner mig i onödan!
Jag är otroligt glad och tacksam över att dagiset vill ha min hjälp flera gånger om! Önskar bara det vore dagligen!
Kanske depp för att jag är uttråkad, ingen ork till någonting just nu. Kanske det hänger ihop? Jag orkar inte göra något för att jag är deppig och är deppig för att jag inte orkar göra något. Jävla cirkel, jävla I-landsproblem!
Det finns dock några saker jag är lycklig över!
Andreas - min älskade make - mitt ljus i livet - min stöttepelare - mitt hjärta!
Emma - den finaste av vänner man kan ha - hon som alltid finns där - mitt älskade hjärtegryn!
Mamma&Pappa, Bror&Syster - dom hjälper mig alltid, jag älskar dom otroligt mycket!
Svärfar&A-M, svågern - Vad skulle jag gjort utan dom? Jag gifte in mig i en fin släkt!
Mina vänner - dom bästa som finns - speciellt tjejgänget - ni lyser upp min trista vardag!